Under kvällen har jag varit barnvakt till min bror, Axel. Han gick dock och lade sig för några timmar sen. Sedan dess har jag suttit vid datorn, snackat med lite kompisar på msn, och ritat. Och nu sitter jag här. Grubblande. Jag hatar att tänka så jäkla mycket! Just nu så är begravningen som äger rum nästa onsdag det enda jag har på skallen. Tankar kring den är det enda som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag hatar begravningar. Det är det värsta som finns. Och nu är det ännu värre. Jag vet att kyrkan kommer vara fullsatt, att de flesta som kommer vara där är i min ålder. Det är dessutom Maijas pojkväns mamma som ska hålla i begravningen. Det betyder alltså att även prästen kommer gråta. Faan, jag vill verkligen inte! Men om jag inte går, så kommer jag ångra mig hela livet att jag inte gjorde det. Det känns dessutom så jäkla dumt att komma dit när jag inte har träffat varken Maija eller hennes familj på säkert ett halvår. P.g.a. det känns det som om Maija kanske trodde att jag inte ens brydde mig om henne.
Vi var bästa kompisar när vi var små, och det finns så jäkla mycket minnen som har börjat komma fram nu den senaste månaden. Minnena måste vara det enda som får en att inte bryta ihop. Skulle jag inte tänka på allt roligt vi gjort under de 18 åren vi känt varandra, så skulle jag förmodligen ha legat i min säng utan att stiga upp under den här månaden som gått. Jag tror inte ens att det är något man märkt på mig, sorgen alltså. Jag är som vanligt: går upp på mornarna, äter frukost, borstar tänderna, cyklar till skolan och spenderar halva dagen där med skämt och ett gott humör. Men egentligen känns det som om man borde vara hemma och sörja. Gråta tills tårarna tar slut, tills ångesten släpper.... Men jag är inte sån! Jag kan inte sitta inne i timmar och gråta för mig själv, hur mycket jag än skulle vilja det just nu.
Det jobbigaste är att ingen jäkel förstår en heller. Jag bara går runt här och är glad på utsidan, samtidigt som jag gråter inombords. Och ingen kan trösta mig. Hur ska någon som inte går eller har gått igenom samma sak förstå mig? Förstå mina tankar? Det går ju inte. Självklart uppskattar jag en vänskaplig kram, eller att någon säger "Det kommer ordna sig". Det tänder ett litet ljus inombords. Men resten? Den där stora svarta fläcken då, som ingen kan göra något åt. hur blir man av med den? Glömma? Hur kan man glömma en vän? Det går inte. Hon kommer alltid vara där, precis som den där svarta fläcken. Faan! Jag vill verkligen inte göra någonting just nu, inte skriva här, inte tänka. Jag vill inte vara någonstans över huvud taget just nu! Jag vill bara bort! Bort från alla tankar, bort från smärtan!
Jag skulle be om att få alla mina ben brutna, bara hon skulle komma tillbaka. Så att hennes familj, släkt och vänner skulle få slippa gå igenom det här. Det är så otroligt onödigt! Det enda som känns skönt är att veta att hon faktiskt inte hade några som helst droger i kroppen. Hennes kompisar hade tagit någon syskondrog till amfetamin, Maija hade inte tagit något, utan gått in och lagt sig för att vila istället då hon klagade på huvudvärk. Några minuter senare hittade hennes kompis henne när hon låg och krampde. Efter det blev hon medvetslös, och strax efter det hjärndöd. Så det är inte som tidningarna skrev "18-årig kvinna dog av överdos." Utan egentligen borde det ha stått, "18-årig kvinna dog av stroke".



Om det är någon som klagar för att jag skrivit det här, så kan ni dra åt helvete. Jag gör det inte för er skull, utan för min. För att få ut mina tankar och funderingar, utan att skrika på personerna vid sidan om mig!